missmk

Hej finingar!

 

Sitter alldeles bedrövad och ledsen just nu för att jag är så förbannat less på min kropp! Jag brukar inte bli så här arg/ledsen bara för att jag är dålig men det här var droppen.

.

Jag mådde ju bättre idag så jag har haft jättetrevligt hos mormor och morfar där vi åt god mat och kollade i gamla fotoalbum. Moster och jag låg dubbelvikta av skratt när vi såg de fruktansvärda kläderna vi hade på oss förr i tiden.

.

Sen åkte jag hem och fixade mig och fortsatte till Marie. Johan var också där då så vi åkte först till Maries mamma och hennes man där det var fullt med folk och där kände jag att jag inte var frisk än. Jag började även tappa rösten sakta men säkert.

.
Sen åkte vi vidare till Madde och sa hej till det gänget och så iväg till Öregrund. Det ända som kändes bra var att jag körde och hade kontroll på läget men när vi kommer fram till Öregrund ville jag bara hem för då hade jag tappat rösten totalt.

.

Plus att jag var så förbannad på ett gäng packade snorungar som stog mitt i vägen när jag kom och körde. Jag tutade åt dom att dom skulle flytta på sig och då blir några av dom förbannade och sparkar och slår på Johans fina bil.

.

Hade jag haft rösten i behåll då så hade dom fått veta att dom levde kan jag säga. Och det som störde mig mest var att flera poliser såg allt men gjorde ingenting.

.

Väl hemma sen så somnar jag i vanlig ordning och vaknade nu för en stund sen med en otrolig hjärtklappning och jättehög puls. Jag hade aldrig varit med om nåt liknande förr. Jag hade ingen feber heller utan var bara supervarm ändå och kunde inte ens resa på mig.

.

Man ska ju alltid ta hjärtat på allvar och då det kändes som om hjärtat skulle fly från min kropp så blev jag rejält orolig och ringde ambulansen. Jag sa att jag MÅSTE ha en för jag trodde jag skulle dö.

.

Kvinnan jag pratade med ställde då 1000 frågor först som jag skulle svara på med väldigt hes röst. Jag såg framför mig hur jag sakta skulle falla ner på golvet och dö medans hon babblade.

.

Efter en kvart konstaterade hon plus några läkare bredvid henne att jag inte behövde någon ambulans utan att jag fick vara hemma ändå och bara ta det lugnt. Det var den längsta kvarten i mitt liv! 

.

När vi la på bröt jag ihop, dels för att jag verkligen ville till sjukhuset där jag skulle känna mig tryggare än att vara hemma ensam (och då ska tilläggas att jag annars jämt drar mig för sjukhus och åker inte dit i första taget) och dels för att jag är sååå less på att vara sjuk nu :(

.

Men gud vad skönt att den här helgen är slut nu! Den har varit hemsk för min del. Ska försöka sova lite nu så hörs vi senare.

.
Kram!

.