missmk

Det blev ett kåseri istället för en krönika. Jag har även ändrat ämne helt och hållet! Först skrev jag en version i början av veckan och lämnde in i tisdags men jag var inte nöjd så jag ändrade YTTERLIGARE en gång till. Så mycket som jag har skrivit och raderat denna vecka har jag nog aldrig gjort tidigare.

 

Men nu är den klar! Äntligen. Jag blev rätt nöjd för att vara första gången. Jag fick med det mesta.

 

 

Om ni orkar läsa den (lovar att den är ganska rolig) så varsågoda:

 

 

Lite av två världar

Landet, havet, grusvägar, doften av ängar och koskit. Det är livet brukar jag säga. Sen finns det ett annat liv också. Den storstadspulserande miljön i Stockholm. Jag älskar både landet och stadsmiljön men jag är definitivt inte van vid all stress i tunnelbanan, känslan av att staden aldrig sover, bilar som kör kors och tvärs och fort! Så fort att man inte riktigt vet om man kommer överleva hela sträckan av övergångsstället eller om man kommer ligga i en gipsvagga i flera månader.

Det som förbryllar mig är att vissa människor har vuxit upp i denna miljö och aldrig fått se annat. Vissa har aldrig satt sin fot norr om Danderyd eller söder om Huddinge. Dessa människor är bekväma och menar att de inte behöver se annat för att de redan har allt de behöver runt sig. Men med detta föds en otrolig inskränkthet.

Vid sju års ålder började jag upptäcka världen med min cykel. Eller ja, världen var väl att ta i men jag började med kvarteret där jag bodde. Jag brukade plocka smultron i diket längs grusvägarna med brunbrända ben och blåmärken på kroppen. Detta tack vare att jag envist ville lära mig cykla fortare än ljusets hastighet.

Tre år senare var det dags att göra en ny upptäckt. Den här gången i stora staden Uppsala tillsammans med farmor och min kusin. Jag hade sådana höga förväntningar på hur det skulle vara och var samtidigt lite pirrig och rädd att farmor skulle tappa bort mig. Hon är nämligen en människa som lever helt i sin egen värld och som alltid råkar ut för kaotiska situationer vilket är fantastiskt kul. Jag älskar att hon är så. Den här gången kunde hon inte ett smack om stadskörning. ”Åh hjälp vad pinsamt”, tänkte jag och min kusin i baksätet och sjönk längre och längre ner mot golvet när farmor höll på köra över de stackars cyklisterna längs vägarna.

Plötsligt sa farmor: ”Oj, nu har vi kört fel tror jag, eller får jag köra här Madde?” Att hon frågade en tioåring om trafikregler är för mig en gåta. Jag började då tro att hon hade fått sitt körkort i cornflakespaketet. Jag lyfte sakta mitt huvud upp mot rutan för att titta ut. Då fick jag se att min söta farmor körde mitt på gågatan med polisen hack i häl.

Jag och min kusin har inte fått några bestående men av våra upptäckter ihop med farmor. Hon har istället gjort oss en tjänst skulle jag vilja påstå. Hon visade oss att man ska trotsa sin rädsla och ge sig ut och vidga sina vyer. Det är jätteviktigt för sin egen utveckling, oavsett om man åker till andra sidan jorden eller 15 mil bort. Att kunna resa och upptäcka nya platser vart det än må vara är inte bara nyttigt för sig själv utan även för sina medmänniskor. Ju mer vi vågar kliva över våra trygga tomtgränser desto mer toleranta blir vi gentemot andra.

Farmor var totalt orädd för att köra bil, trots att hon inte hade en aning om hur hon körde. Jag ville bli lika orädd som henne. Jag släppte därmed taget om min cykel, grusvägarna och smultronen i diket och gav mig senare ut på nya upptäckter på egen hand när jag blev äldre. Samtidigt är jag väldigt glad över att jag har fått uppleva lite av två världar.