Att skilja på journalistyrket och sitt privata jag
Utbildning i photoshop. Jobbig utbildning va? ;)
Idag har jag varit i skolan hela dagen och haft en fantastisk dag. Först hade vi utbildning inom foto och photoshop. Lärde mig en del och kan nu trolla med bilder. :)
Nu på kvällen hade vi föreläsning med min fantastiska lärare Christina Wahldén! Hon är så grym! Hon började sin karriär på Gefle Dagblad och har sedan jobbat 25 trogna år på SvD och gjort stora, tunga journalistjobb och har även skrivit en massa kända böcker.
Vill varna er redan nu att detta inlägg kommer bli jobbigt att läsa då det innehåller hemskheter ute i världen. Så ni som är känsliga för sådant ska sluta läsa nu.
Det bästa med journalistyrket är makten tycker jag. Det vi skriver om - det snappar folk upp. Det vi skriver blir verklighet. Lite så ser det ut men en annan grej som också är bra med branschen är att man får ett helt annat tanke- och synsätt på livet.
För att ta ett exempel. Christina berättade för oss ikväll om ett jobb hon gjorde i Afrika (Kongo) för några år sedan. Dit reste hon med en fotograf för att intervjua kvinnor och barn som blivit utsatta för bland annat grovt sexuellt våld, men som överlevt och som har fått ett helt nytt liv idag.
Vi fick se ett bildspel från hennes vistelse i Afrika. På en bild poserade ca 30 glada, friska barn utanför ett daghem. Samtliga av dessa barn hade blivit till av en våldtäkt. En annan bild visade en kvinna som bar runt hennes barn på ryggen. Denna kvinna berättade för Christina att rabellerna stekte människor som de hade dödat och tvingade kvinnorna att äta dom.
Som ni hör så är detta otroligt jobbigt att lyssna på och ta till sig. Vi frågade Christina om hon aldrig var rädd att något skulle hända henne själv medan hon var där. Det var hon. Faktum är att rebeller ligger och lurar i buskar överallt i bland anant Kongo och ingen kvinna går säker. De rånar, våldtar och ibland även dödar sina offer. Och lyssna på detta. Det här är en del av livet där nere. Det är "normalt" att detta händer. Förstår ni vad lite kvinnor är värda i vissa delar av världen.
Och tänk er själva ett ställe som inte ens är ett samhälle. Det finns inga lagar, inga myndigheter, inga vägar, inget vatten. Ingenting! En av kvinnorna som hade blivit brutalt våldtagen hade själv fått gått till ett sjukhus. Hon gick i TRE VECKOR innan hon kom fram.
Christina berättade också hur hon och fotografen sov över på ett hotell medans dom var där som naturligtvis hade lägre standard än en barack. Det fanns inga riktiga toaletter och dörrarna var så tunna att man kunde blåsa på dom för att de skulle öppnas. Utanför deras rum satt även 15-åriga pojkar med k-pistar på ryggen som vaktade Christina och Malin (fotografen).
Jag satt bara och gapade under föreläsningen idag. Christina ville berätta detta för oss för om vi börjar jobba med nyheter i framtiden så kommer även vi att utsättas för tragiska händelser att skriva om. Saker som tsunami, Estonia med mera och då ska vi kunna hantera människor i chock. Samt att vi måste skilja på vårt journalist-jag och privata-jag.
Otroligt spännande och lärorik föreläsning. Jag har även lärt mig idag att jag ALDRIG mer ska klaga på i-landsproblem i livet. Det finns ju dom som minst sagt har det värre i världen. :( Fy satan vad glada och tacksamma vi ska vara över att vi har blivit födda på "rätt" ställe på jorden.
Nu ska jag titta på Ullared och sen sova. Haha det programmet är lite för mysigt tycker jag. :)
Kram!
